Jag trodde ju att jag skulle jobba 6.30-13.30 på måndag, skönt efter en sån mardrömslördag!
Nu vart det inte riktigt så. Vid halv 12 ringde chefen & frågade om jag kunde tänka mej att stanna till 16. Det fanns ingen som kunde ta den andra kvällsturen så en snäll själ från en annan avdelning fick gå hem 12 & komma tillbaka 16.
Det va lite tungt där när klockan började närma sej & gå över halv 2... "nu kunde jag ha varit hemma..." typ.
För vi sprang.
Hela förmiddagen.
& lunchen var kaos.
Allt var mer eller mindre kaotiskt. Det har varit så på slutet.
När klockan (äntligen) slog 4 så sprang jag fort som rackarn därifrån, skulle ju ändå tillbaka på tisdag & jobba kväll.

Igår behövde jag inte jobba över eller nått, men jag tror aldrig jag har jobbat en kväll som va lika lång som den ändå.
Hela kvällen fick vi kuta fram & tillbaka, uppför & nerför trapporna. & om vi är så stressade så märker ju naturligtvis pensionärerna det, dom va rabiata flera av dom!
Men nu igår så blev en tant svårt sjuk & då är det mycket som ska göras, inte bara ta hand om dom boende men oxå serva anhöriga & va ett stöd & lyssna på dom. Även om det sitter två andra med olyckor i byxorna. Som vägrar ställa sej upp.
Jajjamän.

Men samtidigt kan man inte komma ifrån att det är ett skönt jobb. Man känner i kropp & själ att man gjort nått. Man är oftast ganska nöjd när man kommer hem. Eller iaf efter nån timma hemma. Avslappning, släppa tankar & ett varmt bad - då känner man ändå att jaja, det va inte så farligt. Jag lever & alla pensionärer har fått både medicin & pyamas.

Dom lever i en skön ovisshet, jag lever i en skön visshet.