Slash Utforskarna.

Idag tog vi en långpromenad i regnet. En stund efter 13 lämnade vi Strand & gick mot Brände. Först tänkte vi nog inte så mycket på vars vi skulle - den vanliga rundan såklart? Men väl där vid vägen så sa jag att vi kunde ju fortsätta, jag hade för mej att det fanns en skogsväg till höger en bit bit bort bara. Ja, lite nya vyer är ju aldrig fel, så vi traskade vidare. Vi hittade vägen jag menade, en typisk skogsbilväg med ganska hög gräsrand i mitten. Den gick mer eller mindre rätt upp, tämligen långt oxå! Rätt upp på berget alltså. Att styra barnvagnen kändes som att putta ett timmerbilssläp där ett tag i den lösaste sanden. Men upp kom vi; & det blev plattare mark - att vägen inte kan gå rätt upp i all evighet vet ju dom flesta. Riktigt så mycket himmelrike är det inte här.
Efter en stund stannar jag till & skanderar högt "KANTARELLER!!" Jojomänsan, tror väl fasen om det inte sitter några stycken halvt sönderregnade & trycker på kanten. Vi plockar snabbt upp dom. Man får lixom en känsla av att vara iakttagen varje gång man plockar svamp - & det gäller att vara snabb! Tänk om nån skulle komma! Ve & fasa.
Nöjt går vi vidare med vetskapen att vi fick ihop en handfull - det skulle gott räcka till två rostade mackor med smörstekta kantisar som mellanmål när vi kom hem.

Än känner vi oss inte så nöjda att vi kan vända dock. När man hittat en ny väg vill man ju veta vars den slutar. Jag känner igen känslan i benen så väl. Ingen trötter i benen här inte! Vi pinnar vidare & efter bara ca fem minuter (& numer ganska intensivt spanande från min sida) hojtar jag till "KANTARELLER!! MASSOR!"
& det är verkligen MASSOR! Tanken svischar genom oss båda "vilken tur vi fortsatte". Vi får ihop nån liter eller så & det är stora rackare nu! Dom som vi tidigare hittat framstår som små klena ena i jämförelse.
Igen skyndar vi oss att plocka & bannar Gabriel lite lätt stressat (för det va ju SÅ mycket folk som kunde se oss plocka) när han klampar omkring lite väl oförsiktigt bland skogens guld.

Nu mycket nöjda fortsatte vi alltjämt med gott tempo. Nu ville vi hitta slutet på den här rika vägen. Vi går tills klockan är 14.30 & vi står på en vändplan på ett hygge. Vägen fortsatte även förbi hygget, men vid det här laget är vi blöta upp till knäna & det tjaskar misstänksamt om skorna. Vi tar det svåra beslutet att vända där. Vägen hem är ju rätt lång ändå även om det är nerförsbacke halva sträckan.
På vägen ner hittar vi ytterligare svampar som vi missat på vägen upp. Yeeha! Vid det här laget börjar Alvin ha tröttnat på att skumpa runt i en vagn i skogen. Från att ha sovit som en stock hela vägen börjar han nu visa sitt missnöje på det mest stressande sätt han vet - gallskrika. Han tystnar dock & ser sej omkring när man böjer sej fram & visar att han inte är ensam i en skenande vagn ute i skogen. Men det säger sej självt att det inte går att gå i den ställningen hela vägen hem. Han fortsätter skrika & det finns nog få saker som kan få en att känna sån vanmakt.

När vi kommer ut på asfalten igen så är det bara en sak som gäller, köra som om barnvagnen hade eget liv & man försökte tämja den.
En stund efter 15 kommer vi hem. Två blöta människor, en skrikande bebis & en trött hund. Alvin får mat, Gabriel & jag somnar en timme i sängen.

Slutsats: Jag fortsätter att vidhålla att det är otroligt skönt att gå i regn & det är himla skönt när man gått så långt att man börjar gå per automatik. Ingenting känns speciellt jobbigt längre. Det är även superskoj att plocka kantareller. Det är inte lika kul att rensa sen bara . . .

Vi vet fortfarande inte vars vi hamnade eller vars vägen tog slut. Det blir ingående studie av kartor senare ikväll. Nu väntar kantarellrensning & sen grillad eller stekt lax till middag - beror på kockens lust.