Idag tog vi ett stort steg framåt - tog bara en sisådär 35-40min att lägga Alvin, jämfört med gårdagens rättså dryga 1,5h. Går han bakåt i utvecklingen eller? Har ju gått lekande lätt ganska länge & så kommer han igång med nåt sånt här.
Suck, man blir då aldrig klok på dom små liven. & när han vrålar som om alla mardrömsfigurer kom samtidigt så kan man bara inte ignorera - inte jag iaf. Han låter seriöst som jag skulle göra om jag vaknade upp en dag & hittade Alvin död. Ungefär det tonläget snackar vi alltså. Går icket att låta han skrika, hellre sitter jag hos han tills han lugnar sej då, även om jag känner mej som en levande död & helst av allt bara vill ta ett bad & glömma allt vad ansvar heter.
Men men, vi ska nog få rätsida på det här oxå, det får bara ta sin tid.

Jag tror inte man ska låsa sej för mycket vid hur andra gör & vad alla dessa miljoner metoder säger. Gå på en skön blandning av känsla, instinkt & sunt förnuft. Då tror jag man ser bästa resultatet.

Såg förresten en dokumentär ikväll när Alvin skulle sova, om en flicka i Indien som va född med 4 armar & 4 ben.
Så hjärtskärande att se tårarna strömma när hon förbereddes för den femtielfte operationen. Hennes fötter hade vridit sej inåt & hon var grymt hjulbent. Så hon fick operera & fick gips i flera månader. Det var en lyckad op.
Tills dom kom på att hennes ryggrad hade blivit sne. Då säger läkarna att det finns inget annat alternativ än att sätta på ungen en korsett - i 20år (!?!?!?!?!?!?!?!?!), dygnet runt. Hon va väl kanske 6-7 år. Men det va ingen vanligt korsett. Den var formgjuten i plast & metall. Vi tänker oss 20-talets värsta tortyr-redskap så hamnar vi rätt på ett ungefär. Den satt från höften & uppåt. Sen hade den ett stöd för hakan oxå, så hon fick gå med huvudet helt fixerat & hakan i en plastform. Som hon skrek när dom bröt upp huvudet för att få hakan på plats. Usch. Man blir ju gråtfärdig.

Mamman tyckte inte att det kändes helt ok & tog av barnet korsetten. (Yay, way to go! Heja heja!)
Vi minns att detta är i Indien. Dom söker hjälp hos en medicinman som ska ta kontakt med extremt onda andar & försöka bryta den förbannelse som en fiende (okänd) till familjen har lagt. Men när dom kommer till byn så blir dom inte alltför vänligt mottagna. Alla i deras hemby skyr dom som pesten, mest av allt flickans farmor. Hon är lite småsjuk till & från & är heligt förbannad över att hennes son inte har tid att tänka på henne. (Herremin.... som om han inte har liiiite annat att tänka på?!)

Man blir hela tiden förvånad över hur världen ser ut. Hur det kan va så otroligt olika. Hur världsbilden ser ut i olika religioner.
Jag kommer att tänka på vad våran geografilärare visade oss för länge sen. En bild på världskartan i en vanlig svensk geografi-bok & sen en från USA. Hur olika dom va. I den svenska var ju Sverige en aning större än i den amerikanska. ^^

& eftersom jag är lagd åt det filosofiska hållet så kommer jag ju att tänka på vår existens, självbild osv. Men det är en annan diskussion. En intressant sådan dock.

Jag tar den med mej själv istället =D

Nu taggar jag istället för en het dusch & en kopp te senare, efter stallet.

♥